Kvinnan tog inga fler steg, och Jacob satt blixtstilla i hopp om att hon skulle ge sig av. Han var naken, kall och ohjälpligt blåslagen. Han hade inget som helst intresse av att bli upptäckt just nu. Visserligen ville han veta var han var, och hur han skulle ta sig hem. Eller ännu bättre, hur han skulle ta sig till ett sjukhus, men inte på bekostnad av att bli sedd i det tillstånd han nu var i. Han försökte göra sig osynlig, göra sig till en del av tjärnen. Det mörka vattnet speglade ingenting, och det rörde sig bara omärkligt när han andades. Slem blandat med blod rosslade i hans hals när han andades, pep för varje andetag.
”Hallå?” ljöd rösten igen. Den bröt på finska, sådär typiskt Levingoodaktigt att man ville härma den. Jacob förblev tyst och hoppades att hon inte hörde hans rosslande andetag. Det gjorde hon inte, men det behövde hon inte heller, för hunden bröt sig fram genom de barrklädda grenarna och plumsade lyckligt ned i gyttjan. Det var en liten hund, en hund som man lätt snubblar på när man skall på toaletten mitt i natten, och som man måste åka till veterinären med omgående eftersom den är lika skör som en halmdocka. Han visste inte vad det var för ras, men nedblött såg den ynkligare ut än vad han kände sig. Ett krasande av torra kvistar som bröts gjorde det klart att det inte fanns något sätt för honom att undvika upptäckt nu, och han knep förargat samman läpparna innan han höjde rösten.
”Kom inte närmre!” sade han så tydligt han kunde. Stegen stannade. Ett extra tramp, som om hon nästan tappat balansen kunde höras, sedan fortsatte de, två till steg och en skepnad steg ut i den lilla gläntan. Jacob täckte instinktivt över sitt kön och sneglade bedrövat åt hållet där kläderna borde vara. Mörkret gjorde det omöjligt att se var de skulle kunna ha hamnat när han kämpat för att få av dem.
”Har det hänt något?” frågade rösten plötsligt. Den var mogen men ljus, nästan moderlig. Han gissade på att kvinnan var medelålders, kanske något yngre.
”Nej, eller jo…” mumlade han.
”Vad sade du?”
”Ja, eller…”
Hon tog ett steg närmre.
”Jag är naken!” utbrast Jacob. Hon svarade inte, och hunden försvann tillbaka in mellan träden. Tystnaden var inte pinsam, snarare avvaktande. Det var troligen inte varje dag hon råkade på nakna ungdomar sittande i vattensamlingar.
”Har det hänt något?” frågade hon igen efter en halvminuts mörker, då ingen av dem givit ljud ifrån sig. Som om båda förberedde försvarstal inför den andre, för att rättfärdiga varför de var där de var. Jacob rådbråkade sin hjärna. Vilken rimlig förklaring fanns det till att sitta naken i en tjärn, blåslagen mitt i natten?
”Jag… Blev rånad…” sade han till sist, och var ganska nöjd med den lögnen. Den var i varje fall bättre än sanningen, att han klått upp en kvinna och en man efter att ha jagat ett hjärnspöke. Att han var spritt språngande galen och kanske skulle komma att inbilla sig att hunden var ett stycke monster som måste förgöras.
”Åh herre min Jesus!” utbrast kvinnan. ”Skall jag ringa polisen? Jag ringer polisen!” Hon fumlade efter sin handväska, och Jacob sträckte sig efter henne som om han skulle kunna nå henne fast det var minst två meter mellan dem. ”Nej! Nej… Gör inte det!” ropade han åt henne.
Hon sneglade mot honom. ”Men de kan hjälpa…”
Jacob suckade. ”Ja, men.. Jag gillar inte poliser. Jag… Mår inte så bra. Jag behöver bara komma hem.” Det kom inget svar från kvinnan, och Jacob kände sig lättad. Han försökte få syn på sina kläder igen, men liksom förut fick han ge upp då mörkret inte gav någon som helst ledtråd till var de skulle kunna vara.
”Jaha…” bröt hon tystnaden med. ”Men, var bor du då?”
”Typ vid stadsdelskontoret.” Jacob ville inte säga precis var han bodde. En gång för flera år sedan hade han nämnt det för en man på krogen, och när han kom hem hade lägenheten varit länsad. Han var knappt sexton år gammal då, och hade druckit på ett olagligt leg, så han hade inte vågat förklara för sina föräldrar vad som verkligen hade hänt. Många av drömmarna därefter hade handlat om att bli bestulen. Inte för att Jacob hade gott om saker att stjäla, men det var alltid lika jobbigt att börja om från noll. Han om någon borde veta det, så som han blivit forslad från en mottagning till den andra, från en åtgärd till den tredje.
”Det är ju inte alls långt härifrån. Kom, jag kan hjälpa dig dit om du vill.” erbjöd sig kvinnan. Först tänkte Jacob att det var bäst att säga nej, men sedan slog det honom; han hade inget annat sätt att ta sig därifrån. Vad skulle han göra annars? Sitta i tjärnen med ett brutet revben tills det blev ljust? Man får ta vad man har när man inte fick det man borde brukade hans pappa säga, ibland vid de mest otänkbara tillfällen. Jacob tänkte sig att det inte riktigt betydde vad det lät som, utan snarare att det betydde att till och med stollar som Jacob kan ta sig någonstans i livet, om de bara verkligen vill det.
”Ja, visst, låt mig bara leta reda på mina kläder.” mumlade han och började treva efter vilket plagg som helst som han kunde få tag i.
”Ja, jag väntar väl…” hennes silhuett lutade sig matt mot en av granarna. Hon var smal, så mycket kunde Jacob ana i mörkret medan han rafsade vilt omkring sig. Till sist lyckades han hitta byxorna och t-shirten. Byxorna var torra, men t-shirten hade glidit ned i vattnet och var blötare än vad Jacob var själv. Han svor inombords, och försökte få på sig byxorna. Det var ett omöjligt företag. Revbenet värkte för mycket, och byxorna var för svåra att trä på blöta ben. Han satt på kanten av tjärnen, och flämtade medan han bet samman tänderna i ilska. Ett par jävla byxor. Inte ens det klarade han av.
”Skall jag hjälpa dig?” frågade hon plötsligt. Jacob ville egentligen inte, men nickade i alla fall. Han kände sig utlämnad, till och med mer värdelös än han brukade känna sig när han tog bussen till vuxendagiset. Kvinnan sade ingenting när hon hjälpte honom på med byxorna, och sedan hjälpte hon honom på fötter. Tillsammans snubblade de ut på en liten asfalterad gångväg som var knappt meterbred. Lyktstolparna var nedsläckta, och hundens skall ekade i nattmörkret när de försökte göra sig väg längs med den knappt urskiljbara öppningen i skogsdungen
”Vad heter du?” frågade hon.
”Jacob.”
”Jag heter Kirsti.”
”Trevligt att råkas.” svarade han av ren reflex, och kunde nästan se att hon log åt artigheten. Vilken rolig lodis, tänkte han. Han kunde ana hennes ansiktsdrag i skuggorna. De var raka, bleka, och håret var lika rakt och lika blekt. Hennes ljusare skugga verkade nästan lysa som kontrast till den mörka skogen. Hon stödde honom med axeln medan de gick, och han förvånades över hur stadig hon var. Hennes silhuett hade inte direkt skvallrat om en stor kroppshydda, men han kände att han kunde luta sig mot henne där han haltade fram, utan risk för att hon inte skulle orka honom. Kanske inte så konstigt, jag är ju liten och klen, grämde han sig.
Asfaltsvägen tog slut efter ett femtiotal meter, och mynnade ut i ett bostadsområde fullständigt olikt stadsdelen där han själv bodde. Fönstren i byggnaderna runt omkring var helt nedsläckta, men stjärnljuset lyste upp mer än inne i skogsdungen. Han kisade mot en av skyltarna de passerade, och svor sedan högt. ”Fan i helvete…”
”Vad är det?” frågade Kirsti. Hennes röst var oroad men lugn.
”Jag tror att jag bor på andra sidan staden.”
”Jag tyckte du sade att du bodde vid stadsdelskontoret.”
Jacob kände sig trött. ”Jo, men det finns ju ett i varje stadsdel liksom…”
”Ja det är klart.” Hon skrattade, och Jacob sneglade på henne. Det var fortfarande för mörkt för att urskilja hennes ansiktsdrag ordentligt, men trots det tyckte han att hennes skratt passade hennes ansikte. Det var ett ljust skratt, nästan klingande, fast lite barnsligare än han skulle ha gissat om han inte hört det förut.
”Vi kanske skall ringa polisen ändå…” suckade han.
”Ja, om vi kommer fram.”
Han tvekade. ”Vaddå?”
”Ja, allting är ju nedstängt menar jag.” Hon vände sig mot honom, och Jacob vinglade på ena benet när han försökte stå utan hennes stöd.
”Strömavbrottet menar jag.” sade hon, med en något frågande ton i rösten.
”Är det strömavbrott?”
”Ja, i flera dagar nu visste du inte det?”
Jacob rynkade på ögonbrynen i förvåning. ”Nej. Hur… Jag vaknade i den där gläntan, men när jag var på väg hem igår var jag på andra sidan staden och lyktorna var tända.”
Hon svarade inte, och bara såg på honom. Han kunde nätt och jämt ana skuggorna som utgjorde hennes ögon. ”Vad konstigt. Är du säker på det? Det har varit strömavbrott i tre dagar redan.”
Jacob svarade inte.
”Kom, du kan nog inte ta dig hem just nu i alla fall. Vi får gå hem till mig.” sade hon och gjorde ansats till att börja gå igen. Jacob tvekade.
”Är du säker på det?” frågade han. ”Jag menar, är det verkligen okej?”
Kirsti lade ena handen på sin höft när hon vände sig om. ”Ja det är klart. Jag kan ju inte lämna dig här ute i natten, eller hur? Du får sova på en bäddmadrass.”
”Jättesnällt. Verkligen.” Jacob försökte låta så uppriktigt han kunde. Hennes ansikte förändrades något, han trodde att hon log.
”Ingen fara. Kom nu, det är inte långt kvar.”
Trappan visade sig vara ett helvete att ta sig upp för. Det fann en hiss, men den var liksom allt annat utslagen. Kirsti fick nästan släpa honom den sista biten, och han slog i revbenet två gånger i trappans räcke, med resultat att han nästan svimmade. Han kände sig lättad först när hon låst upp dörren och ett varmt ljus strömmade ut från ett flertal tända stearinljus. Det luktade tvättmedel, hund och lite svagt av kattpiss. Det luktade tryggt, med tanke på var han spenderat den senaste tiden. Men något är jävligt annorlunda.
Tanken kändes mer påtaglig än innan, nästan så att han kunde smaka den ur luften. Tanken avbröts av att han kunde se Kirsti mer tydligt nu. Hon var kanske trettio, inte alls så gammal som han först trott, och hennes drag var precis så rena och raka som han inbillat sig. Rak näsa, höga kindben, smala läppar. Det blonda håret var ojämnt klippt, till och med lite slitet, men trots det såg det rent och välvårdat ut. Hon såg också på honom, och hennes ansikte skvallrade om medlidande. Detta förbannade jävla medlidande.
”Du… De slog dig ganska rejält, gjorde de inte?” frågade hon och sneglade på hans krokiga hållning, där han stod och täckte för revbenet.
”Jag klarar mig nog” fann han sig själv svara, och undrade vad som flugit i honom. Jacob var inte en machokille. Snarare var han typen som gnällde över flisor i handflatan och som blev ordentligt utmattad av en långpromenad.
”Var inte larvig,” log hon ”jag är sjuksköterska och jag ser nog när någon fått ett rejält kok stryk. Gå in i badrummet, det ligger där.” Hon pekade på en dörr med ett litet rött Svenssonhjärta upphängt utanför. Jacob iddes inte protestera, och linkade in i badrummet. Det var kaklat, och luktade starkare av kattpiss. Jacob såg sig om, och en kattlåda förklarade alltihop. En liten hylla var översållad med skönhetsprodukter. Krämer, schampon, sminkväska. Kvinnors badrum ser nästan alltid likadana ut, tänkte han och knådade sin vänsterarm. Badrumsspegeln var liksom i de flesta badrum också medicinskåpet. I en sekund övervägde han att snoka lite i det, men smärtan i sidan fick honom snabbt på andra tankar.
”Av med dem.” var det första Kirsti sade när hon äntrade det lilla badrummet. Hon verkade stressad, som om hon skulle någonstans och Jacob var i vägen.
”Men…” började han tafatt. Kirsti verkade strunta i vad han tyckte, och ryckte ned de blöta byxorna med en nästan våldsam iver. Jacob skämdes. Inte lika mycket för att han var näck igen, som för att hans kulmage och feta bleka lår var exponerade för en främmande människa. Han täckte för könet igen med sina leriga händer. Kirsti verkade inte reflektera över hans nakna kropp, utan lutade sig över badkaret för att tappa upp ett bad. Och varför skulle hon lägga märke till den egentligen? Insåg han. Småfet, tunna armar, han såg ut som en medelålders Kermit från Mupparna. Jag är en jävla mupp, precis så är det.
”Det blir lite kallt, men jag kommer snart med varmt vatten. Jag skall inte störa, men du måste få bort den där leran.” Hon skyndade ut ur rummet innan Jacob han samla sig nog för att svara. Moloket sjönk han ned i badkaret. Vattnet var inte så kallt som han antagit, men det var ändå tydligt att varmvattnet inte fungerade som det skulle. Han sköljde av leran medan vattnet fyllde badkaret. Hemma fanns det inget badkar, så han tillät sig tycka att det var lite lyxigt att kunna sjunka ned i ett bad precis när man ville. Inte för att badkaret var förgyllt och speciellt rymligt, men det måste ändå vara skönt under kalla novemberkvällar att kunna ta ett bad efter att man stretat genom regn och blåst. När badkaret var halvfyllt kom Kirsti tillbaka med en kittel. Det ångade från överdelen, och han brände sig nästan när hon tömde den i badkaret.
”Jag kommer tillbaka om en stund, så skall jag titta lite på skadorna.”
”Ja, okej. Visst.” Jacob såg ned i badvattnet och skämdes. Han avskydde när andra gjorde sådant han tyckte att han kunde göra själv. Fast, på något vis tyckte han om det också. Där han kom från kände man inte sin granne, man bad inte om en kopp socker om det skulle fattas till kaffet liksom. Den här kvinnan hade placerat honom, en naken och troligen helt kollrig man, i sitt badkar hemma, och skulle snart undersöka hans skador. Han såg på henne när hon drog igen dörren efter sig. Hennes ansikte skvallrade inte om någon speciell känsla, och Jacob undrade om hon betraktade honom som en patient. Var det sköterskeKirsti han såg just nu?
När hon lämnat honom ensam sjönk Jacob ned i badet och undslapp ett litet ljud av välbehag. Värmen från kitteln förstärkte visserligen smärtan, men trots det var det behagligt. Det kändes som om han tinade, och medan leran löstes upp, slöt han ögonen. Han tänkte på mannen i rustning, på kvinnan han slagit medan han inbillat sig saker. Det hade inte hänt tidigare att hans vansinnesbilder hade drabbat någon annan än honom själv. Läkarna hade betraktat honom ungefär som man betraktar en försökskanin, och de hade sagt att han blev stel som en pinne när illusionerna hade fritt spelrum. Tänk om jag skadar Kirsti? Tänkte Jacob. Det ville han inte. Han måste härifrån så snart som möjligt. Hem, på något vänster. Om han befann sig där han trodde, så var det på andra sidan stan. Hur fan tog jag mig hit egentligen? Han försökte slappna av, försökte…
Det var som en bubbla av ingenting, som att trycka på paus mitt i en film. Ett bokmärke i den ström av medvetande som var hans Det fanns ingen vikt, det fanns inga blåmärken, inga andetag. Världen bestod av honom och hans tankar, samt ett vitt ljus, en lykta av ingenting annat än en veke och av kyla med vassare tänder än citronsmak. Det drev långsamt genom hans tankar. Inuti ljudet pulserade ett ljud, så sällsamt och skrikande tyst, att han fick täcka öronen för att inte bröstet skulle spricka.
Ljuset krävde hans lojalitet, det tiggde om hans allians. Sinnena skälvde ilsket. Kroppen som inte fanns riste av ambivalens. Han kunde vara allt, och ingenting, han kunde vara du, och han kunde vara en mörk tjärn med lerig botten och svalkande omslag. Ljusets närvaro var som ett öppet kylskåp; inbjudande, men livsfarligt. Dess ljus strålade genom hans ryggrad, vräkte omkull hans hjärna på marken. Tvingade sig på den, smekte den. Det var ett samlag utan tillåtelse, det var en våldtäkt av omtanke. Den skulle läka hans inre, och förbruka det som var honom i processen. Den var så våldsamt attraktiv, så blodigt förlåtande. Han ville ha den, dricka den, uppgå i den på samma sätt som en droppe försvinner i en pöl av regnvatten.
Någonstans i bakhuvudet fanns vreden i form av en man i rustning, men där fanns också fler skepnader. Någonstans i bakgrunden fanns det fler. De väntade på honom, otåligt, krävande. Det fanns tiotals, kanske hundratals skepnader som alla stod på kö för att be honom. Tigga, snylta av vad han var. Vad han kunde bli. Vad han hade varit och blivit född att inte bli. Men ljuset var den som var här i just detta ögonblick. Den lovade inget, men den garanterade allt.
00 Egoism / Altruism 0-0
0-0 Direkt / Subtil 00
0-0 Aggression / Pacifism 00
