Det regnade. Vattnets plaskande förstärkte Jacobs känsla av att något var annorlunda. Han kunde inte riktigt placera det där han stod i köket, och såg ut på den blöta utsidan. Det bara var annorlunda. Som om någon hade bytt kanal medan han sov, eller som om det fanns ett ljud han inte kunde placera. Han rynkade på ögonbrynen och suckade. Skulle det här bli ännu ett problem som han skulle bli tvungen att tampas med? Ännu ett strå på kamelens rygg, ännu en sten för Sisyfos att rulla upp för berget? Mobilen pep ilsket åt honom; det var dags att gå. Att klä sig varje dag var en pärs. Ett jävla helvete som han helst ville slippa. Boxers, byxor, strumpor och t-shirt. Han sneglade på spegeln innan han drog t-shirten över huvudet. Magen hängde utanför byxlinningen. Blek, som en halvpumpad säckpipa. Snyggt, tänkte han medan han slet åt sig nycklarna från golvet, jag har en kropp som en fyrtioåring. Tjugo år gammal, och redan i totalt förfall. Känslan av annorlunda var starkare utanför dörren än innanför. Han blev nästan förvånad över hur påtaglig den var. Han blev till och med tvungen att vända tillbaka två gånger. Första gången för att hämta en jacka, och andra gången för att hämta blanketten och sjukintyget. Jacob hade ingen inkomst, och byråkratin krävde av honom att han skulle bevisa att han var sjuk.
Men det var han.
Det hade han fått höra halva livet. Ända sedan han var tretton hade han blivit slussad från ena läkaren till den andra. Drömmarna var värst, helt klart. I sällsynta fall var de diffusa, ibland var de lite halvklara. Men för det allra mesta var de fyllda med blek död, vansinnesbilder och hat, på ett så påtagligt sätt att han vaknade skrikande. Det gick inte att förklara hade de sagt. Han var en vanlig jävla Svensson. Det fanns inga övergrepp i hans bakgrund. Det fanns inget krig han hade invandrat från. Drömmarna bara fanns där, helt av egen kraft. Som om de invaderat hans huvud, och höll på att vinna fighten. Jo, de vann. Han kunde döva dem med alkohol, eller med hasch, men han hade för längesedan blivit påkommen. Och dömd. Villkorlig dom, och läkarna skrev ut lagliga droger i stället.
Sömnpiller.
Det enda som var värre än mardrömmar, var piller som gjorde att man inte vaknade ur dem.
Just denna morgon hade varit en av de bättre. Han hade visserligen drömt något, men han kunde tacksamt nog inte minnas vad det var. Vägen till hans arbetsmarknadspolitiska åtgärd, som de kallade det, var lång. Egentligen var det ett dagis för vuxna. Någonstans där man kunde gömma undan de som inte kunde försörja sig. Stället fylldes av alla möjliga människor. Från efterblivna till sjuklingar som han själv, människor som bara hamnat snett, knarkare eller äldre människor som inte längre kunde konkurrera på arbetsmarknaden. Det låter värre än det är, tänkte han och steg på den buss som skulle ta honom till dagiset. Åtgärden var inte så illa, för trots allt fanns där människor han hade något gemensamt med. Undanskuffade, inkompetenta. Sjuka. Inte tillräckligt bra. Handledarna gjorde väl sitt för att försöka lindra den uppfattningen, men sanningen var att de allra flesta hade givit upp för längesedan. Soc var det enda som höll dem flytande. Något hopp fanns inte.
Medan regnet trummade mot rutan funderade Jacob på sitt liv. Hur det kunde komma sig att just han skulle drabbas av drömmar. Och vad de var för något. Han hade funderat på samma sak i mer än sju år, och han kom aldrig fram till något svar. Kanske fanns det inget. Kanske var han för dum. Men tankarna fick honom att driva bort, långt bort från bussresan. Ibland kunde han tänka sig ända till ett helt nytt liv. Oftast försvann han bara. Blackouter som han kallade dem, fast han egentligen inte förlorade medvetandet. Han var bara inte närvarande längre. Kuratorn brukade jämföra det med en dator som laddar. För Jacob levde ett ganska tungt liv. Medlidande. Detta jävla medlidande som alla jävlar hade. Ja, det var jobbigt, det erkände han villigt. Men det var oftast värre att bli betraktad som handlingsförlamad. Som om drömmarna skulle ha tagit bort allt det andra från det som var Jacob. Å andra sidan var det bättre än misstron, för den var ännu vanligare. Jacob kunde skrämmas av sig själv när han upptäckte hur jävla van han var vid misstro. Hur van han var vid att bevisa att han drömde, att han ibland inte sov under tre dygn i streck. Att han ibland... Hörde saker. Det senaste året hade han hört saker.
Bara psyksjuka hör saker, hade han sagt till sig själv.
Men det fanns en röst där. Den talade, trots att Jacob kunde aldrig kunde höra orden. Bara viskningar, antydningar till en monolog. Rösten hade växt fram under sommaren, lite i taget. På något sätt trodde Jacob att den alltid hade funnits där. Att han bara inte hört den tidigare. För det mesta ignorerade han den. Den fanns där hela tiden, men oftast nådde den bara inte fram helt och hållet. Han stängde av den, för den gav honom ändå inget. Inte för att åtgärder och kuratorer gav honom något heller.
När han steg av bussen framför dagiset blev han alldeles kall inombords, för framför hans ögon stod dagiset i lågor och skrik stjälpte ut ur dess inre. Människor, som brann inne. Människor, som hälsade på honom med sina förkolnande läppar. Som ville bjuda in honom till lågorna. Till lidandet som han stod utanför. Invid dörren låg det en boll. Pastellfärgat tyg. Den brann inte, men den liksom, svettades. Jacobs ögon skelade, ljudet förvrängdes som om han var under vatten. Ett av liken skrek åt honom. Han försökte strunta i den, men den tryckte sig beslutsamt genom hans ögonlock.
"Jacob?" bröt rösten igenom. Han blinkade förvirrat, och lågorna dog bort, ersattes med dämpade röster som talade genom regnet. Pia log moderligt och lade huvudet på sned. "Är allt bra?"
"Jo, jag..." Jacob rynkade på ögonbrynen. "Jodå. Själv?"
"Jättebra Kom, det finns kaffe."
Det var ofta sådär. Bilderna kom som korta glimtar. Som bara varade i några sekunder, sedan försvann de. De flesta var våldsamma, andra var bara konstiga. Vid vissa tillfällen hade han försökt mana på dem, försökt få dem att stanna, bara utifall att de kanske skulle ta slut om han kunde ta kontroll över dem. Men de stannade aldrig, och det var Jacob i slutänden tacksam för. Det var tungt nog som det var, utan att det behövde bli värre. Med åren hade han lärt sig när och hur bilderna dök upp. Oftast när han var ensam, och när han inte koncentrerade sig på något. Ungefär som dagdrömmar, fast hans drömmar var aldrig så bra som dagdrömmar borde vara.
Pia var en av handledarna på åtgärden. Jacob misstänkte att hon betraktade dess deltagare som barn, eller som störda. Hon var nästan pinsamt omhändertagande. Konflikträdd dessutom, och kunde börja gråta om saker gick henne emot. Kanske borde hon vara den som gick hos kurator, tänkte han medan han följde henne in. Entrén var plastigt anlagd. Steril. Officiell. Död, tänkte Jacob när de steg in i hissen. En död byggnad åt de döda människorna som huserade den. Datasalen, där han skulle spendera merparten av dagen, låg i den bortre delen av byggnaden. Där hölls lektionerna som åtgärden köpte in, för att utbilda deltagarna. Vad de skulle lära sig kunde han gissa. Hur man söker arbete. Hur man arbetar i powerpoint, eller hur man skriver en ansökan. Saker han fått höra tio gånger redan, av tio olika personer. En enda lång upprepning. Han flinade för sig själv, kanske var det såhär yrkeslivet var också? Samma sak varje dag tills man ville spy. Fast, på ett arbete får man lön, här fick man ansöka hos soc. Inte riktigt samma sak. Själv hade han aldrig haft ett arbete. Det var omöjligt att behålla något, när han drabbades av bilderna, eller kom till jobbet med sömnbrist. Sist han försökte slutade det med att personalen tyckte att han verkade farlig. Instabil. Som om han när som helst skulle kunna bryta ut i ett vansinnesdåd. Det är lite lustigt, tänkte Jacob. Jag är byggd som ett korthus, men jag kanske skulle kunna begå vansinnesdåd. Jag skrämmer normala människor. Det lustiga med tanken försvann med ens. För tanken att han skrämde andra med sin blotta existens var som ett bevis för vad han inte var. Normal. Som de andra. Han snörpte på munnen när han gled in i datasalen.
Invid väggen satt Michael med en kopp kaffe. Michael var nog den som Jacob kände mest gemenskap med. Inte för att Michael hade några sömnproblem, men för att han liksom Jacob inte ville låtsas som om han hade ett okej liv. De flesta försökte blunda för den verklighet som de levde i. Stay positive people, som om det löste något. En pessimist är en optimist som insett hur det ligger till, brukade Michael säga. Det var något som någon han kände hade sagt en gång. Men Michael brukade hävda att han kommit på det själv. Michael var en mytoman förklädd. Eller, rättare sagt, han blandade ofta ihop saker han skulle kunna ha gjort, med saker han faktiskt hade gjort. Jacob brydde sig inte, det var lätt att se igenom lögnerna. Om det lät som något Michael hade hittat på, så var det oftast något han hade hittat på också. Trots det var Michael den ende som Jacob orkade prata med en längre tid. Han låtsades i alla fall inte att allt var bra. Att det här bara var en tillfällighet. Vissa hade varit på åtgärder under flera år. Blivit slussade fram och tillbaka som skyttlar. Och de låtsades fortfarande som om det bara var tillfälligt. Men Michael låtsades inte. Jacob nickade en hälsning åt honom när han gick förbi.
Dagen fylldes av ganska så meningslösa saker. Det blev tredje gången på en månad som de fick höra en handläggare från arbetsförmedlingen berätta om hur man sökte arbete. Med nästan pinsamt tydlig pedagogik gick handläggaren igenom de saker som skulle vara med i en ansökan. Från skrivandet av det personliga brevet (upplägg, syfte och sammanfattning) till CVt (syfteslogik, upplägg och kronologi). Jacob ville skjuta sig under hela framförandet. Men dagen tog slut, som dagar helst gör när de spenderas på en åtgärd. Och när Jacob lämnade byggnaden hade det slutat regna. En mjuk dimma hade lagt som en silkeduk över staden. De spretiga grenarna på träden skulle ha fått vem om helst att tänka på skräckfilm. Men Jacob kunde bara tänka på moln och stillhet. Varför funderade han inte på. Gatorna var folktomma, och fåglarna sjöng inte, vilket var väldigt tråkigt. Han tyckte om fåglar. De var smutsiga djur sade Michael, djur med parasiter, loppor och ett aldrig upphörande begär efter mat. Jacob tänkte att de var ganska lika människor i det avseendet. Smutsiga, fulla av komplex och problem, alltid sökande efter lite mer än de redan hade. Kanske fanns det något fint att lära sig av de som givit upp? Kanske fanns det något fint i att inte begära eller söka efter något större, något högre, något bättre. Även om de var tvungna att gå till åtgärder som inte ledde någon vart, och en arbetsförmedling som inte förmedlade arbete. Men fåglar var i alla fall fria. Hur smutsigt och jävligt de än hade det så kunde de alltid flyga sin väg närhelst de ville. Människor hade det inte så. Visst, livet var väl rent och välnärt. Men den där friheten. Att bara kunna slänga sig upp i luften och snart finnas någon annanstans. Den tanken tyckte han om. För människor handlade det mer om varför man skulle ta sig någonstans, än att man faktiskt kunde ta sig dit. Oftast kunde man ju inte ta sig någonstans alls för egen maskin. På något vis kändes det lite snett, även om han inte kunde sätta fingret på varför.
Det går nya bussar varje dag, tänkte han.
Han hoppade av vid socialkontoret för att lämna in sin ansökan. Receptionen stank alltid av svett. Pensionärsvett. På sommaren var det outhärdligt att vistas i lokalen en längre tid. Receptionisterna märkte inget dock. Jacob antog att de vant sig. Man kunde vänja sig vid allting. Även att leva på samhällets botten, och att drömma mardrömmar varje natt. Anpassning. Men just idag ville Jacob bara hem. Låsa in sig. Låsa bort sig. Vänta på morgonen, på helgen. Då kunde han sjunka ned framför tvn tills han somnade, och kanske skulle han slippa att drömma för en gångs skull. Det hade ju hänt den här natten, så varför inte nästa?
Receptionisten, en medelålders dam med sneda tänder och för mycket mascara, tog emot ansökan med ett förbluffande rutinsinne. Helst skulle ju ett samhälle vara så att receptionisten behövde slå upp i en bok för att se hur man gjorde, tänkte Jacob och betraktade henne, där hon bläddrade igenom ansökan, stämplade den och fyllde i utrymmena som var avsedda för just receptionister. Det borde inte gå på rutin, tänkte han. Jacob vilade handen på rutan mellan receptionisten och väntrummet. Rutan var till för receptionistens säkerhet. Ibland fick de som ansökte om hjälp inte någon hjälp, och då kunde de bli våldsamma. Jävla soc-fall, fy fan. Bli förbannade för att den sista livlinan kapas. Vilket jävla sätt. Ja, vilket jävla sätt. Fy fan. Jacob flinade medan han tänkte "fy fan vilket jävla sätt." Ibland skänkte det ro att veta hur jävla snett allting var. Hur många rutor det egentligen fanns mellan "vanliga" människor och de som inte var vanliga. Alla myndigheter har rutor, tänkte han. Sjukvården har rutor. Polisen har rutor. Soc har rutor. Jacob undrade om det var som att se på en jädrigt tradig tv-show, när man jobbade som receptionist. En show med samma sorts jävla andefattiga losers. Som satt och vred händerna där i väntrummet, som svettades och tittade nervöst på klockan. Som om de skulle någonstans. Som om de redan kommit försent.
"Är allting bra?" frågade receptionisten, och sneglade mellan Jacob och hans hand. Jacob rynkade först på ögonbrynen, men såg sedan att handen som vilade på rutan skakade. Den gjorde så ibland. Ingen visste varför, som vanligt. Han tog bort den från rutan.
"Jadå," svarade han avmätt och försökte le åt receptionisten.
Hon log tillbaka med sina sneda tänder.
Utanför körde en buss iväg, den buss Jacob skulle ha tagit hem. Som vanligt var busskurens rutor vid hållplatsen sönderslagna. Jacob brukade vilja få det till något slags politiskt ställningstagande, men det var troligare att det rörde sig om uttråkade ungdomar. Glassplittret låg som en hög diamanter vid busskurens sida, glittrande genom den mjukvita dimman. Han borde vänta på en ny buss. Det skulle mörkna snart, och det var långt hem om man ville gå. Nej, gå var uteslutet, speciellt om det hann bli mörkt. Jacob tyckte inte om när det var mörkt utomhus. Men inomhus kände han sig trygg i mörker. Under en period hade han helt enkelt struntat i att köpa glödlampor, eftersom han ändå inte tände dem. Man lär sig snabbt hur hemmet ser ut när man vistas i den tjugofyra timmar om dygnet. Han fiskade upp sin mobiltelefon och sneglade på den marinblå displayen. Tio i fem. Bussen är här om fem minuter, tänkte han. Jag tar den, så kan jag vara hemma om en halvtimme. Kanske hinner se Seinfeldt. Seinfeldt är bra. Han tittade på klockan igen. Nio minuter i fem. Han borde nog städa lite. Damm i hörnen. Jädra oskick. Vad skulle morsan säga, om hon levat? Jacobs minnen av sin uppväxt var klara fram tills han var tretton. Han kunde till och med minnas fragment av tiden då han bar blöja. Veka fragment, men ändå tillräckligt klara för att kallas minnen. När han fyllde tretton förändrades allting. Drömmarna började komma, tillsammans med synerna. Viskandet. Det där jävla viskandet som alltid fanns i hans bakhuvud, som han inte fattat att han hörde förrän i somras. Senare kom även bilderna. De liksom, smög sig på honom lite i taget. Vid femton fick han sin första klara diagnos. Helt sanslöst, borträknad från samhället innan man ens fick vara en del av det.
Framför honom stannade bussen plötsligt, han ryckte till och kollade på mobilen. Displayen visade fem i fem. Ur dörrarna strömmade människor och varm luft. Han såg på det blå metallhöljet. Det hade några repor precis ovanför ena hjulet. Förmodligen från något som legat nära en trottoar, vid någon hållplats. Bussen till Seinfeld, tänkte han. Bussen till te och mackor. Hungern hade krupit sig på honom medan han varit på åtgärden. De servade såklart mellanmål, men ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna äta det som serverades. Fast, det är klart, många var ju faktiskt inte vid sina sinnens fulla bruk heller. Blicken fastnade på bussens repor en gång till.
Han gick.
Bussens dörrar stängdes bakom honom medan han allt snabbare skyndade sig från busshållplatsen. Vad gör jag? tänkte han när han svängde upp på backen bakom socialkontoret. Bussen är ju där nere. Om jag springer hinner jag. Han körde ner händerna i fickorna och gick snabbare. Om jag skyndar mig hinner jag tillbaks till bussen. Ljudet av bussen som svängde ut från hållplatsen fick honom att börja småspringa, bort från den krossade väntkuren och reporna strax ovanför bussens hjul. Han stannade inte förrän ljudet av bussen var borta.
Vad var det där bra för? frågade sig en röst i hans bakhuvud.
Då slog det honom; han började bli galen på riktigt. Någonstans skrek barn på ett främmande språk medan han tänkte; galen. Det är han. Tokig. Helt kollrig. Fötterna rörde sig nästan av sig själva nu, det tog honom några sekunder att fatta att han faktiskt rörde sig igen. "Ja jävlar, jag börjar bli galen," mumlade han för sig själv.
Men stegen blev långsammare, och mörkret föll. Radhusen låg som hemsökta borgar längs med gatorna, med gyllene sken som lös ut i den stundande natten. För mörket faller snabbt här uppe i norden. Mörkret faller snabbt på hösten. Och mörker skapar mörka tankar hos de som inte är som de vill vara. Luften blir friskare, som om världen tar ett nytt andetag och lämnar den smogfyllda vardagen. Men samtidigt stänger den sig, gömmer sig. Jacob är en av de som inte är som de vill vara. Och för honom tedde sig den gömda världen hotfull just nu. Han vred på huvudet och sina händer, för varthän han än tittade såg han dem. Skuggorna. De som kryper längs med dikena, de som står bakom hörnena. "Jag blir galen" upprepade han för sig själv där han gick. Hjärtat dunkade så hårt, så jävla sanslöst hårt, där bakom bröstbenet. Husen verkade högre, sneda, som om de tittade ner på honom. Som om de lutade sig över honom, redo att dyka ner och slita honom i stycken med sitt gyllene ljus.
Så såg Jacob honom plötsligt. Vid en kulle stod han, täckt av nattdimman. Insvept i det mjukt vita täcket reste sig vad Jacob senare skulle riva sig i ansiktet över. Tung metall klädde hans kropp. Svartsotigt järn, sammanfogat av otaliga nitar, respektlöst inför vad som fanns därunder. En jätte i rustning, med vinrött tyg mellan plåtarna, och med det största svärd Jacob någonsin kunnat tänka sig vilande i en skida på ryggen. Hjälmen var som en tunna, och glipan som på en människa skulle ha visat ett smärtat ansikte var T-format. Men det var ingen människa, och inget ansikte fanns att skåda. Bara en glödande röd dimma där mänsklig hud borde ha funnits. Riddaren stod med sidan åt Jacob, manteln som täckte axlar och rygg orörlig trots blåsten. Jacob vågade inte röra sig. Kunde inte röra sig. Och någonstans djupt inne i sig, så ville han inte röra på sig. Världen gick plötsligt helt i orange och rött. Den skälvde, böjde sig runt sig själv som insidan på en ballong. Luften dallrade sjukligt, som om de plötsligt befann sig i en smältdegel. Bilden brände på Jacobs näthinna, den motsade allt vad som skulle kunna vara sant, men samtidigt kunde han nästan känna hur asfalten fattade eld under honom. Riddarens hjälm vreds åt sidan, den ansiktslösa glipan stirrade rakt mot Jacob. Rakt igenom Jacob. Med vad som verkade vara oändlig långsamhet sträckte den ut sin järnbeklädda hand, som för att erbjuda Jacob sin hjälp. Sin visdom. Sin makt. Men Jacob kunde inte röra sig, kunde inte närma sig den vederstyggliga varelsen i rustning. I minuter stod de sådär, när till sist riddaren drog tillbaka sin hand, och promt vände om. De tunga metalliska stegen som avlägsnade sig var så mycket långsammare än slagen som Jacobs hjärta hamrade i hans bröst. Så mycket verkligare. Så mycket farligare. Han lyckades svälja, lyckades tänka att han måste göra något. Tusen tankar högg sig samtidigt genom just den här sekunden.
00 Egoism / Altruism 00
00 Direkt / Subtil 00
00 Agression / Pacifism 00
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar