”Två…” fortsatte overallkillen, och Jacob skakade på huvudet åt honom.
”Vänta. Jag, skall gå…” Jacob såg på kvinnan. ”Om hon följer med mig.” I en sekund rådde förvirring. Killarna såg på varandra, och kvinnan vinglade sig på fötter med blodet kletande runt munnen. Mellan hennes tänder hade en hinna av rött lagt sig, och hon tog ett steg tillbaka från scenen. Jacob kände sig nöjd, hon skulle springa vilken sekund som helst. Något bra hade kommit ur det hela i alla fall. Han var inte bara fylld med äckel, vansinne och blint onödigt våld. Killarna slöt ledet mellan Jacob och kvinnan, men deras rörelser verkade inte måtta till att hålla henne kvar. Snarare att hålla Jacob borta.
”Rör du henne så hittar de inte din kropp, fattar du det ditt jävla psykfall?”
Ditt jävla psykfall.
Aggressionen bubblade upp i Jacobs inre igen. Trodde de att han skulle göra henne illa? Han ville ju bara se till att den av dessa skitstövlar som slagit henne inte skulle slå henne igen.
”Jag går fan ingenstans utan henne!” sade han, och tog ett steg mot gruppen med händerna smärtsamt knutna. Just som han yttrade ordet henne, så slog det honom. Det var en kristallklar insikt som drabbade magtrakten nästan lika hårt som ett knytnävsslag. Han kunde nästan se det framför sig medan tanken formulerade sig bakom hans ögon.
De har inte slagit henne. Jag har.
Men det var för sent. Ett steg hade gjort all skillnad. Ett steg var en spärr som hade lossats, så att fjädern kunnat skjuta upp våldet ur den bräckliga låda som det fanns i. Ett steg hade varit den sista silen för knarkaren, den sista möjligheten att överklaga. Jacob hann aldrig värja sig. Det första slaget träffade hans öga, spräckte ögonbrynet och sände en klar blixt av blodvarm smärta genom huvudet. Nästa slag träffade honom i sidan och han kunde känna hur revbenet gav vika för kraften. Det värsta var inte smärtan. Det värsta var inte att känna hur hälften av revbenet plötsligt grävde sig in på ställen där det inte hörde hemma.
Det värsta var ljudet.
Det var inte ett högt ljud. Ingen pisksnärt som på film, eller som när man smäller med knogarna i en bordsskiva. Det var ett enkelt ljud. Ett knak som förklarade vad som hänt, men som varken ville framhäva smärtan eller innebörden av skadan. Efter det gick det inte att precisera var slagen träffade. De haglade över honom i sådan takt att smärta bara avlöstes av mer smärta. Jacob skulle senare bara ha grumliga minnen av hur han föll omkull, av hur asfalt smakar när ena hörntanden spricker, hur en fot ser ut strax innan den träffar näsbenet.
Därefter blev det svart. En blind slags svärta. Den var inte svart på riktigt, utan snarare som ingenting, frånvaron av någon färg. Grått utan det gråa inuti, pulserande rörelser som inte syns.
Någonstans skrek en kvinna.
Det var också mörkt. Inte så mörkt att han inte kunde se något, men tillräckligt för att han bara skulle kunna urskilja att det sannerligen fanns träd runt omkring. Han låg på rygg. Andades med magen. Det gjorde ont precis överallt. Han hade ingen känsel alls i benen, och vänstra armen reagerade inte när han försökte flytta den. Men den värkte, så mycket kunde han konstatera.
Vilken tur att jag är helt bäng tänkte han, och såg upp mot natthimlen mellan grantopparna. Ovanför kunde han urskilja vad som måste vara Herkules, en av de stjärnbilder han kunde utantill. Han kunde inte så många, men fler än de flesta. Så är det när man är ingenting, man får tid att allmänbilda sig. Det finns ändå inget annat att göra. Han låg still en stund, och försökte samla tankarna. Det fanns minnen av kvinnan, hennes korta raka hår och blodiga läpp, men inte några om hur männen sett ut. Han mindes hur revbenet knäckts, men inte hur sparken hade träffat honom precis på näsan och gjort honom medvetslös.
Som om det spelar någon som helst jävla roll vad du minns, ditt miffo! svor han inombords och försökte sätta sig upp. Mot sin egen förväntan lyckades han. Smärtan i sidan fick honom nästan att kräkas, men trots det lyckades han sätta sig upp. Torkat blod hade klumpat sig samman med jord på läpparna och han orkade inte göra något åt det. Han orkade knappt göra någonting alls. Vilken idiot jag är, tänkte Jacob stilla för sig själv. Sedan slog det honom hur löjligt det var att fundera på hur dum han var. Han visste ju inte ens var han befann sig, och han kunde knappast stå upp, än mindre gå. Var inte det ett mer handgripligt problem än hur han skulle kunna ha gjort tidigare? Just nu var det annorlunda. Han kunde inte göra ett skit egentligen. Bara sitta där som någon sorts säck med skit, och vänta på bättre tider. Utan att kunna hjälpa det började han fnissa över liknelsen med en säck skit. Halsen rosslade på ett absolut ohälsosamt vis, men det gjorde honom bara fnittrigare, och det enda som hindrade honom från att skratta högt var smärtan i sidan.
Han lade sig ned igen och glodde på stjärnhimlen. Alla böcker man läste beskrev alltid natthimlen som storslagen, eller i alla fall vacker.
Jacob tyckte den såg skittråkig ut.
"En mörk bakgrund med några prickar på liksom. Vad är det som är så jävla vackert med den?” mumlade han hest och slöt ögonen. Jag borde vara skiträdd, tänkte han. Varför är jag inte rädd? Han visste inte. Det fanns något annorlunda i luften, något som han inte riktigt kände igen. Något som han skulle vilja ha förklarat för sig, men som inte riktigt ville uttalas. Som en låttitel man försöker formulera, men som man inte kan säga rakt ut. Han kunde melodin till den här känslan, han kunde egentligen texten också. Bara någon kunde säga de första orden, så skulle resten komma direkt. Vad är det som är så jävla annorlunda?
Han sköt bort det. Det tjänade ingenting till att tänka på det. Något han heller inte kunde formulera var sin upplevelse av smärtan. Det gjorde verkligen ont, ont på ett sätt som han inte upplevt innan. Han försökte jämföra det med andra smärtor. Som att slå i tån fast värre, eller som att bita sig i tungan tio gånger om. Men det stämde inte alls. Det fanns en skillnad i den här smärtan jämfört med all annan smärta han haft. Skillnaden var vad han inte kunde beskriva. Det var som om det gjorde ont, men att det inte spelade någon roll. Som om känslan av smärta var frikopplad från hans huvud.
Vad fan är det frågan om? Tänkte han, och vred huvudet åt sidan i frustration. Han kunde skymta granarnas konturer, men egentligen fanns det inget speciellt att titta på. Nästan. Mellan granarna blänkte något. Ett litet tyst glittrande, en liten ljusglimt som han inte lagt märke till innan. Egentligen var det mest svart, precis som allt annat. Fast det fanns också en återkommande ljusglimt av matt blekt ljus. Han försökte röra på vänsterarmen igen, och den här gången svarade den. I stjärnljuset såg den missbildad ut, fast vad Jacob visste kan den ju mycket väl vara missbildad.
Det är inte så annorlunda jämfört med på film tänkte han. På film tål vem som helst hur mycket stryk som helst, utan att tappa fattningen. Jacob hade alltid blivit fullständigt paralyserad av en simpel enkenstöt, och innan han drog ut visdomständerna så hade han så ont i dem att han inte kunde äta, sova, dricka eller föra ett normalt samtal. Men det måste vara skillnad när man fått riktigt ordentligt med stryk, tänkte han. Så måste det vara, för trots att allting värkte, och allting var så ömt att till och med luften gjorde ont, så kändes det inte jättesvårt att sätta sig upp igen. Han betraktade ljusglimten nyfiket och försökte komma fram till vad det var för något. Det glittrade lite, som havet gör på sommaren. Som vatten gör i solsken. Det är säkert vatten. Han nickade för sig själv, och försökte förflytta sig åt pölens håll. Jag måste se lustig ut, tänkte han, medan han lyckades att stödja sig på högerarmen tillräckligt för att flytta rumpan ett steg i taget i riktning mot reflexen mellan träden.
Mycket riktigt, det var vatten, fast ingen pöl som han först trott. Snarare en lerig liten tjärn som sträckte sig högst trettio meter tvärs över. Tanken ”var i helvete är jag?” gled genom huvudet igen. Han sköt bort den. På andra sidan tjärnen porlade en liten bäck, en konstant ström av vatten som förmodligen var enda anledningen till att tjärnen inte bara var ett lerhål. Bortsett från bäcken var vattnet helt stilla. Han lade sig ned igen. Jag skulle kunna somna, det var han säker på. Frågan var hur smart det var att somna, halvt ihjälslagen, vid en vattensamling mitt i natten. Gud vet hur långt det skulle kunna vara till närmsta hus. Han lät högerhanden glida ned i vattnet medan han stirrade upp mellan granarna på ingenting speciellt.
Det var svalkande, lindrande för de ömma knogarna. Vattnet glittrade medan handen svepte fram och tillbaka genom svalkan, och varje svep kändes oerhört tillfredställande. Han rullade över på höger sida, vänstersidan vågade han absolut inte ligga på. Revbenet gjorde ont även när han inte försökte stödja på den sidan. Vattnet var ganska grunt och botten lerig, men det hade han kunnat gissa utan att känna efter. Törstigt skopade han handen, och förde den till sin mun. Det mesta spillde han ut, men det han lyckades få på läpparna var mjukare än en kyss. Ja, Jacob hade kyssts. Trots sitt psykiska tillstånd hade kvinnor ändå lyckats finna ett intresse i honom. Sympatiförhållanden. De tyckte mest synd om honom, det visste han. Mammainstinkter, ta hand om den stackars trasiga jäveln liksom. Jacob lät dem alltid hållas, för det gjorde ingenting bättre att skrämma bort dem. De blev nog så skrämda ändå. Det finns baraett begränsat antal nätter som man orkar bli väckt av att ens partner skriker i skräck, gråter och klamrar sig fast vid en som om man var det enda verkliga som finns.
För Jacob var de oftast det enda verkliga just när han skrek.
Svalka. Han flinade och satte sig upp. Det tog honom flera minuter att få av sig t-shirten, och nästan lika lång tid att få av sig byxorna. Skorna var inga problem, den ena saknades och den andra var oknuten. Var strumporna var visste nog ingen i hela världen, allra minst Jacob.
Hur blir man av med sina strumpor, men inte sina skor?
Nattluften var kylig när han blivit färdig. Barr stack honom på blåmärkena, och han fick ligga still en lång stund innan han orkade rulla ned i det mörka vattnet. Svalkan var precis lika öm mot alla hans muskler och blåmärken. Och fast det fortfarande gjorde ont vågade han sig på att tycka om det. Vatten var grunden till allt liv hade biologiläraren sagt i högstadiet. Han hade varit den enda läraren som inte var urgammal på Jacobs skola. Den enda som verkade förstå att ungar inte orkar att sitta vid skolbänkar timma ut och timme in. Det hade blivit många utflykter, många studieresor, och han hade helt klart varit den populäraste av lärarna. Inte helt otippat var också biologi det ämne som de allra flesta gjorde bra ifrån sig på. Vatten är grunden till allt liv. Det kunde Jacob tro på just nu där han satt i tjärnen och plaskade lite förstrött. Han fokuserade på känslan av att rumpan sjunker ned i leran. Mycket underlig känsla. Leran tog sig in i alla skrymslen, oinbjuden som en full granne på en julfest. Och även om leran förmodligen var blåsvart likt all annan lera Jacob sett, så kunde han inte låta bli att tänka på den som brunaktig.
”Det är inte bajs, det är lera” sade han för sig själv och log med halva ansiktet. Den andra halvan gjorde helt enkelt för ont för att le med. Barnsligt, men vem skulle klaga? Jacob tog upp en handfull av det mjuka bottenlagret, knådade det i handen och släppte det sedan på sitt eget ben. I stjärnljuset hade leran ungefär samma färg som blåmärkena på låret.
”Det är inte bajs, det är lera!” ropade han och brast nästan i skratt.
”Hallå?” svarade plötsligt en kvinnlig röst som följdes av ett knakade då någon tog ett steg in bland träden. Jacob stelnade till.
”Är det någon där?” fortsatte den, och en hund skällde två skall i följd. Jacob rafsade efter sina kläder, men fick inte fatt i någonting utom sin sko. Han kastade den åt helvete och kisade genom mörkret mot röstens riktning.
00 Egoism / Altruism 0-0
0--0 Direkt / Subtil 00
0-0 Aggression / Pacifism 00
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar