Kristallbeslut

Info om bloggen

Allting snurrade, hjärnan snurrade. Det påminde om när man har feber. Den typen av feber som inte försvinner, som inte mattas, som bara malar genom huvudet tills ingenting spelar någon roll. Benen vek sig under Jacob, och han kunde känna hur huden sprack när knäna slog i asfalten. Smärtan var ingenting jämfört med illamåendet, och han fick bita sina knogar för att inte kräkas. Förvirrat stirrade han omkring sig efter något att greppa, något att slita bort, någonting över huvudtaget. Men det enda han såg var vidundret hans hjärna hade skapat, som sakta avlägsnade sig längs med gatan. Det måste få ett slut, tänkte han. Det här måste få ett slut. Han visste att han kunde vänta ut det. Han visste att det inte tjänade något till att utmana sin hjärnas missfoster. Men han var inte längre säker på att han skulle kunna må bra igen. Inombords ersattes skräcken med ilska. Jacob kunde inte fly, han kunde inte göra något annat än att se på, och det var inte rättvist att han hade drabbats av den här skiten. Han hatade sin missbildade hjärna, han hatade världen för att den förbannat honom med något han inte kunde styra. Jacob var ingen idiot, han skulle ha kunnat göra något vettigt av sig själv. Men nu var han bara ännu ett psykfall av de tusentals andra psykfall som aldrig fick någon vård. Han rev sig i ansiktet medan tankarna hackade sig genom alla vanföreställningar och sjuka hemska bilder han haft genom åren.

Så plötsligt fokuserades ilskan, och målet var den illusion som nu knappt syntes längre genom den röda dallrande luften. Benen darrade klent under honom när han ställde sig upp, och han kunde inte låta bli att bita sig i tungan av smärtan. Men adrenalinet, ilskan, desperationen i att få ett slut på hela skiten, vare sig det var illusionerna eller den ömkliga existens han förde, fick dem att röra sig framåt. Först stapplande, sedan i en jämn takt, och till slut halvsprang han. Men vad som var mycket viktigare än så var vad han såg, för till skillnad från alla andra bilder han haft så verkade han kunna närma sig denna. Stadigt växte den abnorma skepnaden tills Jacob insåg hur stor riddaren egentligen var. Den höjde sig minst tre huvuden över honom själv, och på det korta avstånd som nu återstod kunde han känna en metallisk lukt. Som en stekpanna som bränns vid, utan att ha något i. Ett onaturligt gnisslande, ett slags crescendo av misshandlad metall, och varelsen vände sig om. Jacob stannade. Det flammade inre han sett tidigare var försvunnet, och i hjälmens skugga kunde han ana ett ansikte, ett ärrat ansikte, ett misshandlat ansikte. Ett ansikte med grova ansiktsdrag och tom blick. Inte ens två meter skiljde de båda åt nu, och mannen, varelsen, riddaren, var tillräckligt stor för att kunna nå honom med en av sina enorma armar.

Och det gjorde han.

Nästan oändligt långsamt sträckte den ut sin hand. Jacob insåg att han skulle ha kunnat flytta på sig, men någonstans inombords så ville han inte. Om han nu ändå var galen kunde han lika gärna ta det sista steget in i vansinnets flammande rum. Han skulle ju inte vara den första att kommunicera med sina fantasier, och trots att ilskan fortfarande pyrde inuti som en eldhärd som inte ville släckas, så kunde han inte låta bli att sträcka ut sin egen hand. Jacobs smala fingrar nuddade den stålklädda handsken, och trots att han inte kunde se mannens ansikte, kunde han ana att riddaren flinade. Inte illvilligt, inte sympatiskt, utan lika överlägset och nedlåtande som en mobbare ler mot sitt offer. Någonstans fanns röster, tänkte Jacob. De frågade något. De skrattade. De undrade vem fan Jacob var egentligen. Riddaren log skadeglatt mot Jacob, och Jacob kunde inte annat än att le tillbaka. Han försökte svara rösterna, svara att han var Jacob och att han inte riktigt visste vad som pågick. Men rösterna blev bara mer hånfulla, mer hotfulla, och ilskan som pyrt där under Jacobs utmattning flammade upp på riktigt. Han mindes plötsligt att han hatade den här förbannade jävla riddaren, den här illusionen, det här missfostret som hans hjärna snickrat ihop helt på egen hand. Jacob bet samman tänderna, och utan att tänka sig för slängde han sig framåt med adrenalinet som enda bränsle. Han kastade sig mot riddarens bröst, och slog hej vilt på dess bröstplåt. Riddaren tog ett steg tillbaka, men Jacob brydde sig inte, utan grep tag i en av rustningens länkar, och fortsatte att hamra mot dess hårda grå yta. Plötsligt kändes rustningslänken tung i hans hand, och han tappade greppet om den.

Bilden bleknade snabbt, och den röda dimman ersattes med vanlig nattsvärta. Det var som om någon jätte hade blåst på illusionen, och fått den att skingras som cigarettrök för ett andetag. Tacksamt såg Jacob upp mot stjärnhimlen. Trots att stadens ljus oftast dränker allt stjärnljus, så kunde Jacob urskilja åtminstone ett par stjärnor. Luften kändes klar, sval. Det var en skön nattluft, den typen av nattluft som man gärna fyller lungorna med. Jacob fyllde sina lungor.

”Vad i helv…” bröt en röst igenom. Jacob blinkade förvirrat, och vände sig om mot ljudet, som kom bakifrån. Fem ansikten glodde storögt på honom. På marken låg en kvinna. Mörkt hår, utländskt utseende, han hade aldrig sett henne förut och hon blödde från underläppen. Inte heller hade han sett de andra, fyra svenskar i hans egen ålder. De stirrade på honom med en blandning av rädsla, ilska och förvåning, och Jacob kände likadant. Vad fan har hänt, tänkte han. Såg de mig? De måste ha sett mig. Han tog ett steg tillbaka, kanske för att känna sig säkrare, kanske för att de skulle känna sig säkrare inför honom. Men något var ivägen för hans steg, och han ramlade omkull. Liggandes på rygg förstod han plötsligt varför de såg så förskräckta ut, för det han snubblat på var kroppen av en kraftig kille i blå jacka. En fjällrävenlogga fanns på ena armen, och Jacob glodde tomt på den en sekund innan han fick syn på killens ansikte. Det var en enda blodig röra, med knappt urskiljbara ansiktsdrag där bland svullnader och rött smet. Illamåendet sköljde över Jacob med sin svartgröna hinna. Vad fan har hänt? Blicken sökte sig snabbt till hans egna händer, blodiga och med sprucken hud. Det var inte svårt att lägga samman ett och ett.

”Vad i helvete har du gjort?” vrålade en av killarna. Jacob svarade inte, men tog sig snabbt på fötter igen och mumlade något ohörbart. Hur förklarar man för någon att man just slagits mot en mardröm som inte finns? Hur förklarar man att man egentligen är sjuk och behöver hjälp? Jacob visste inte, men någonstans inuti honom kände han sig fortfarande arg. Kanske på sig själv för att han skadat någon. Kanske på killarna för att de inte fattade, för att de bara trodde att han var packad eller hög, eller vad som helst.

”Du får tio sekunder, din fitta!” sade en av dem, en kortvuxen men bred kille med rundad mage och iklädd en träningsoverall. Deras ansikten såg ut som Jacob hade känt sig, och fortfarande kände sig djupt under ytan. Förbannade, våldsamma ansikten, ansikten som egentligen inte ville ge någon tio sekunder överhuvudtaget. Alla utom kvinnan, som skrämt stirrade mellan killarna och Jacob. Hon såg inte ut att vara en av dem, där de stod i en halvcirkel runt henne. Hon såg snarare ut som Jacob kände sig; skrämd, utsatt, redo att fly vilken sekund som helst. Han tyckte synd om henne där hon låg på marken. Han hade nog också sprungit om han inte var så trött. Så satans jävla skittrött. Armarna och benen värkte nu när adrenalinet började lägga sig. Smärtorna i knäna, med sin spruckna hud, och de sargade knogarna började komma smygande. Som om smärtan bara väntat på att få drabba honom vid det värsta möjliga tillfället. Han såg på kvinnan. Hon hade kort rakt hår, det såg nästan ut som en liten hjälm på hennes huvud. Ansiktsdragen var inte symmetriska, men det fanns något sött över henne ändå. Hennes blick på killarna sade att hon kände igen dem. Att hon kanske till och med varit med om de här tidigare. Som om alltihop bara var en tragedi, där Jacob hade huvudrollen och snart skulle bli martyr. På något sätt trodde han att hon ändå inte hörde till den här scenen, den här olyckan. Ja, det var en olycka, för Jacob menade aldrig att skada killen i den blå fjällrävenjackan. I vilket fall som helst såg hon ut som om hon helst ville vara någon annanstans. Han tänkte likadant. Ilskan rörde sig sömnigt i bakhuvudet.
”Ett…” började tjockisen i träningsoverall, och Jacob bet samman käkarna medan adrenalinet strömmade tillbaka i kroppen.

00 Egoism / Altruism 00

0-0 Direkt / Subtil 00

0-0 Aggression / Pacifism 00

Förslagsmail: bloggbok@gmail.com